Det jobbigaste med att gråta måste vara känslan av fullständig hjälplöshet. När näsan rinner minst lika mycket som ögonen. Hela ansiktet skrynklar ihop sig likt ett russin och allt som innan var i en normal hudton antar en rödflammig färg. Andningen blir hackig, precis som att den vägrar samarbeta i ens hopplösa försök att samla sig. Tårkanalerna sprutar upp onödiga mängder vatten och salt medan kinderna blir allt blötare och blötare. Snart är hela kudden dyngsur och inte hjälper det att man vänder på den, för andra sidan är minst lika dränkt. Huvudvärken smyger långsamt på långt bakifrån skallen på en. Förmodligen på grund av den förlorade förmågan att tänka klart. Att det ska vara så svårt att ge upp i tid. Minst sagt glamouröst.
